Bure och Bureus, släkt, som i en av våra mest kända släktsagor tillagts en mycket lysande och ärorik stamtavla, sträckande sig genom hela medeltiden. Enligt sägnen skulle släkten sålunda härstamma från en Tord i Byre, som berättas hava levat på Olof. Skötkonungs tid och hava ägt sönerna Andvitter, Gudleifr, Roleifr och Gunnar Herse, fader till Tord, vars son Erik i Selånger ägde sönerna Ture Heden, Herse och Siughard. Mera känd bland släktens föregivna medlemmar är emellertid sagohjälten Fale Bure den äldre, om vilken det plägade förtäljas, att han med en skara hälsingar deltagit i Erik den heliges tåg till Finland och senare, efter konungens halshuggning, dragit ned till Uppsala med sina hälsingar och besegrat dennes baneman, den danske prinsen Magnus Henriksson, men själv dödats; efter honom skulle Falebro ha uppkallats. Hans son eller sonson Fale Bure den yngre åter har fått sitt namn förknippat med striderna mellan Erikska och Sverkerska ätterna. Han skulle sålunda i slaget vid Älgarås 1205 ha räddat konung Knut Erikssons son Erik undan konung Sverker Karlsson; och på sina armar fört honom till sin gård Byrestad (Birsta) i Medelpad samt, sedan fursten där växt upp, till Norge. Det skulle ock ha varit tack vare Fale Bures bistånd, som prinsen i slaget vid Lena 1208 lyckades besegra konung Sverker, varför han sedan erhållit Medelpad, Jämtland och en del av Ångermanland i förläning och därjämte »fått sitt vapen förbättrat». Hans gravsten utvisades på Sköns kyrkogård i Medelpad.